Detta är ett utdrag av en annan bloggare...lite rädd blir man, men samtidigt lite lättad..jag är verkligen inte ensam OCH det finns verkligen en term på det jag "är"..låter dumt, jag "är"........det är inget jag har valt, jag har blivit..så är man satt i ett fack..
Man blir lite mörkrädd..och lite förvirrad..detta stämmer ju verkligen
1. Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.
2. Vuxna barn till alkoholister har svårt att fullfölja ett projekt.
3. Vuxna barn till alkoholister ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.
4. Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.
5. Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.
6. Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.
7. Vuxna barn till alkoholister har problem med nära relationer.
8. Vuxna barn till alkoholister överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.
9. Vuxna barn till alkoholister söker ständigt godkännande och bekräftelse.
10. Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.
11. Vuxna barn till alkoholister är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.
12. Vuxna barn till alkoholister är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.
13. Vuxna barn till alkoholister är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
Detta är jag?????
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej... Jag läste din blogg. Dina inlägg. Här har du en till... *jag alltså* Vi är likadana. Som alla andra vuxna barn. Jag satt och tänkte förut. Kan ju bara vara jag i hela världen som är såhär knäpp. Men internet har fått mig att se från andra ögon. Jag är inte ensam. Inte du och inget annat vuxet barn. Jag läste om en annan tjej som frågade sig om hon skulle "tacka" sin pappa för att han har gjort henne till den "konstiga" tjej hon blivit.Jag ställer mig samma fråga. Tack pappa! Eller?
Jag ville bara säga att du gör alldeles rätt i att skriva. Skriv så fingrarna rycker. Försök prata ut med någon som lyssnar så mycket du kan. Med tiden blir det bara bättre. Försök få ut precis alla tankar du någonsin tänk vad det rör detta. Och framför allt. Glöm inte att även om du tycker att du reagerar konstigt på vissa saker och inga andra gör det. Så är du speciell. Finns bara en som du och du har något bakom dig i ditt liv. Något som inte är så lätt att få ut bara sådär. OCh du är inte ensam. Lycka till. Och än en gång. Bra gjort!
Stor kram till dig.
Sandra
Ja , kan inte fatta att internet faktikst funkar, trodde jag skulle få ångest och ångest igen varje gång jag var tvungen att gå in på min sida, men tvärtom, det känns faktiskt tryggt på något sätt..för det visar sig mer o mer för varje dag att man faktiskt inte e ensam.
det var faktiskt väldigt intressant att höra ett tack..skulle gärna vilja läsa hennes blogg. vill läsa så många som möjligt, så jag nån gång kanske kan förlåta"..eller något..fortfarande väldigt förvirrad..men tack för att du bryr dig, hade ingen aning om att folk faktiskt läser det jag har skrivit, tar del och bryr sig..o det tackar jag för..bloggen börjar arta sig mer och mer, smart grej...
kramar och på återseende, kämpa på!
xxx
Hej
Jag har också börjat blogga och jag älskar skrivandet. Min blogg handlar mycket om att jag srkiver en bok, men mycket annat också.Bla att jag är ett vuxet barn. Jag har hittat mitt tillfrisknande i 12-stegsprogram ACOA Adult Children Of Alkoholica. Helt fantastiskt att träffa andra lika "normalstörda" som jag är.
Lycka till
Cattis
Hej. Jag är en tjej som går tredje året på gymnasiet och undrar om du skulle vilja ställa upp i en intervju om din barndom som ska använas i mitt projektarnete "Barn till alkoholister". Du får naturligtvis vara anonym. Om intresse finns kan du kontakta mig på naetli-baetli@hotmail.com. MVH Nathalie
Hej... att jobba med sig själv modigt och ibland smärtsamt. Jag har inte vuxit upp med alkoholism men jag har spenderat nästan ett år försökt ge kärlek och trygghet till en person som har haft en jobbig uppväxt och som idag jobbar med Al-anon. Det är smärtsamt att känna maktlöshet i dessa frågor som egentligen bara handlar om att söka närhet och kärlek. Att inte kunna säga till den person man älskar med risk att den personen mår dåligt är jättejobbigt och det är som du säger. Man börjar gå på tå. Jag undrade om det var fel på mig själv. Jag blev tvungen att gå till en psykolog för att verkligen få stöd i dessa frågor. Idag anklagar min före detta mig för manipulation och kontroll etc. och pekar på saker som jag gjort av omtanke medan vi var tillsamans. Att stå vid sidan om och inte kunna göra något är otroligt smärtsamt.
Jag som du och många andra känns det bra att skriva av sig. Jag vill med mitt skrivande försöka belysa på ett bra sätt hur det är att försöka älska ett vuxet barn till en alkoholist.
Medberoende:
jag känner igen så mycket att det du skriver om. Jag har under mer än 2 års tid försökt hjälpa, vårda och ta hand om min partner utan resultat. Jag har ofta blivit anklagat för att manipulera, kontrollera och försöka påverka honom... Det sluttade upp med att jag va tvungen att söka hjälp för att han bröt ned mig och mitt självförtroende.
Idag är min största skräck att detta ska gå i generationer och att även min partner (som till slut lämnade mig) ska sluta upp som sin alkoholiserade pappa. Otroligt sorgligt, och tragisk, men tyvärr en hög risk för det.. O det värsta är alla stunder, ork och besvär man gått igenom enbart av omtanke.
Till slut kom jag fram till att min partner beter sig just som en alkoholiserad person själv.
Det värsta är att ingen annan uppfattar hur illa personen behandlar en, utan får ständigt bekräftelse från andra runtomkring hur bra allt är och att det är jag som ät ute och cyklar..
Tack, det hjälpte att läsa ditt inlägg så att man inte känner sig ensam i sin maktlöshet
Skicka en kommentar